Teet från Pernå och det skotska ursprunget

Det finns en legend om Pernå sockens ursprung, att en skotsk adelsman Teet af Pirn, som tjänade Birger Jarl under andra korstågets tid (ca. 1248-50 eller 1238-39) kom till östra Nyland och lät bygga Pernå kyrka samt uppkalla socknen och kyrkan efter sin fädernegård i Skottland.

"En Adelsman ifrån Skottland, benembd Teet af Pernå, tjente Börje Jarl i krig, den tid han intog Tawasthus och Nylandh, under Sweriges krono A:o 1250, därigenom blef han en artoger man i Finland och lät byggioo Perno kyrka i Nyland, och nembde sochnen och kyrkan efter sitt fäderliga säte Pernå i Skottland. Han förde rödt St. Anders kårs uti hwidt fjäll och 1/3 af fjället åfvan korset rödt, deruti tre försölfrade stjernor, och ofwan på ett hjorte hufwud med en stjerna emellan hornen. Hans son het Jöns Teet och war Håkans Fader till Teetom."

(Anders Johan Hipping 1817)

Sedermera skulle de förmenta avkomlingarna till denne Teet utgrena sig i släkterna Stierncreutz, Teetgren, Rosenbröijer och genom släktförbindelser ännu fler som räknar sina anor från dem.

Legenden är ovanligt väl känd och spridd, uppenbarligen för att Kurt Antell återgivit den i Pernå sockens historia, likaså av flere äldre genealoger (bland andra Jully Ramsay), tidvis hållen för trovärdig av en del historiker och man råkar på den än idag.

Så vad ska man då tro om den här legenden? Kan det stämma att Teet kom från Skottland på 1200-talet? Nej tyvärr, knappast. På ett rent teoretiskt plan så kunde det förstås vara möjligt, redan biskop Henrik var för all del engelsman, men någon större tillströmning av skotska krigare är inte känd vid den här tiden. Det är inte trovärdigt helt enkelt, och det är för tidigt i historien.

Den tidigaste uppteckningen av den här legenden är från första halvan av 1600-talet. Härvidlag var förvisso legosoldater en av Skottlands främsta exportprodukter, de sålde sina tjänster över större delen av Europa och åtskilliga hittade sina vägar också till våra breddgrader. I det här sammanhanget sitter en berättelse om en skotsk krigare bättre, men fakta blir det inte nödvändigtvis för det. Indicierna pekar åt ett annat håll, stadigt förankrat i den östnyländska myllan, eller borde man säga frälsejorden?

Vi talar om en berättelse som använts i avsikt att erhålla ett adelskap, ett falsifikat helt enkelt. Med det sagt, så såg man nödvändigtvis inte lika strängt på sådant här då som man kunde tänkas göra nu. På den tidigmoderna tiden, när faktagranskning inte var det lättaste, i synnerhet från andra länder, och något sådant som källkritik inte var uppfunnet, var det inte någon större ovanlighet med dylika "familjelegender", jag har visst några gånger tidigare här använt mig av ordet "kreativitet".

En bra familjelegend kunde duga i många sammanhang, och vem kunde säga att den inte stämde. Det är inte osannolikt att man kom att tro på den själv om det hela rimmade väl med förefintliga uppfattningar och bitarna passade ihop med lämpliga folketymologier och gammalt folks hågkomster. Några generationer senare gjorde avkomlingarna det åtminstone fullt och fast. Det finns förvisso både en och annan frälse- och adelssläkt vars ursprung och härstamning inte riktigt håller för en närmare granskning. Eller som Åström skriver:

"Teit-Stierncreutz skulle ej vara den enda ätt, som haft sin nobilisering och introduktion att tacka några generationer av äregiriga män, snarare än förmenta adliga släktlinjer, som förirrar sig i hävdernas angenämt dunkla natt."

 I maj 1642 hände det sig nämligen att generalkvartersmästaren Nils Boije och ryttmästaren Fabian Berndes, båda från Pernå, intygade att kapten Johan Teet, sonsons son till den Lars Mattson Teet som levt på 1550-talet, var "ädel och välbördig" samt att hans förfäder "för gamble frälsemän är vittnade". För Johan Mattsson Teet eftersträvade introduktion på Riddarhuset.

 

Det bifogades släktträd över härstamningen, dessa har bevarats i två något olika versioner. Den första släkttavlan verkar äldre och något skissartad, den börjar med en vapenbild som ger ett halvfärdigt intryck och återberättar legenden om den förste Teit som var friherre, hette Henning och kom från Skottland och tjänade Birger Jarl i krig. Vapnet beskrivs som ett rött andreaskors i vitt fält och med en röd ginstam däröver.

 

Den andra tavlan verkar mer genomarbetad, vapnet är helt utritat i färg, och nu finns också tre sexuddiga stjärnor av silver tillagda i ginstammen, och hjälprydnad i form av ett hjorthuvud och en stjärna har tillkommit. Släktlegenden är fortfarande med även om man har ändrat friherren till ”en adelsman från Skottland benämnd Henning Teit av Perno”, och nämner sedan vidare om vapnet och längst ner att hans son hette ”Jöns Teet som var Håkans fader till Tejtom”.

Det är också andra detaljer som skiljer dessa två dokument åt, antalet förfäder är mindre i den senare, liksom att man i en gren på Lars Mattssons mors sida även tagit med en bror till henne, nämligen släkten Creutz anfader Knut Larsson till Sarvlax och hans ättlingar. Längre ner finns också vittnesmålet av herrarna Boije och Berndes.

Johan Mattson Teet upplevde det som, då han genom sina militära förtjänster, släktförbindelser och jordegendomar hade blivit en frälsemans like, att det 1626 grundade Riddarhusets krav på bevis för adelskap innan introduktion hotade hans sociala position. Det gällde alltså att med alla medel söka bevis för det föregivna adelskapet och fortsatt frälse för gårdarna.

Bland andra bilagor bifogade till konfirmationsansökan återfinns en tyskspråkig attest av fyra skottar, daterad Stockholm 16 augusti 1648, "att i Skottland en gammal och välbekant adlig familj Thett till Pirn finnes". Och som sådant är det vittnesmålet förvisso alldeles riktigt.

För det fanns ju faktiskt en ätt Tait of Pirn i Skottland åtminstone redan på 1300-talet. Den förde i sitt vapen ett andreaskors under en röd ginstam. Tait of Pirn-vapnet förekommer i flertalet skotska vapenrullor och -böcker. Sir David Lindsay´s Armorial från år 1542 innehåller följande vapenbeskrivning för Tait of ye Preyne: Argent, a saltire engrailed and chief Gules, likaså Foreman´s armorial 1563 och Slains Armorial 1565 samt Dunvegan Armorial 1600. Ja, för att vara helt exakt, så räknas de att vara en armigerous clan, dvs en klan utan registrerad klanhövding, chief, vilket gör att de inte räknas fullt ut så nobla som etablerade klaner. Ja, den här sajten går så långt som att konstatera att:

"The Taits, among others, were considered one of the Frontier Riding Families. The Border Reivers were aggressive, ruthless, robbers, marauders, plunderers, violent people, notoriously quick on the draw, ready and occasionally eager to kill in action, when life or property or honour was at stake. The Border Reivers, both English and Scottish, feuded continuously. Robbery and blackmail were everyday professions and raiding, arson, kidnapping, murder and extortion were an important part of their social system."

Ja, egentligen är det George MacDonald Frazer som konstaterar så i "The Steel Bonnets" (1971).

 

Nu uppstår frågan, hur kände Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet då till släkten Tait? Det kan åtminstone konstateras, som ovan, att skotska legoknektar fanns lite varstans på 1600-talet, och redan år 1604 ägde ryttare under skotska fanan hela 6 hemman i Borgå socken för vilka de gjorde rusttjänst. I bekantskapskretsen kring Teetarna fanns bevisligen krigsmän som lystrade till namnen Guthrie, Lichton och Johnstone. Det är säkert inte alltför långsökt att anta att någon av dessa måhända var insatt i skotsk genealogi och heraldik, och gärna delade med sig av kunskaperna.

Vad som däremot är väl belagt är att Teetarna från Teetom i generationer hade varit skattebönder därstädes, Johan Mattsons farfarsfars Matts Jönssons hemman förekommer i den äldsta skatteboken för Borgå län 1543. Matts Jönssons hustru tillhörde Sarvlaks-släkten, senare känd som Creutz. Det är skäl att notera.

Med tiden blev de här Teetarna framstående bönder och skattebetalare, de höll också krog och gästgiveri, utökade sina hemman och så gick det som det var brukligt i dylika kretsar vid tiden; man började prestera rusttjänst för skattefrihetens skull. Yngre söner i släkten utbildade sig, och påträffas som kyrkoherdar och kungliga skrivare, Jakob Teit och hans klagomålsregister är ett bekant exempel. Så går tiden, och Riddarhusets instiftande år 1626 står för dörren. Varken Johan Mattsson Teet eller hans hustru Kristina Henriksdotter tillhör adeln, och skattefriheten för deras omfattande jordegendomar är ifrågasatt, ja hela det såkallade vildfrälsets existens är hotad. Därmed menas det speciellt i Finland och i Småland förekommande talrika "halvfrälse" som dittills godtagits, men som inte hade dokument att bevisa sitt adelskap.

Och här är vi nu, Johan Mattson Teet söker introduktion på Riddarhuset, han har fått herrarna Boije och Berndes att intyga sitt goda ursprung, och därtill kan han nu presentera en familjetradition om härstamning från en gammal ätt i Skottland.

Riksrådet som granskade ärendet förhöll sig ändå något kallsinnigt till berättelsen, och man tycks uppskjutit avgörandet åtminstone en gång. Protokoll av den 1 juli 1642:

"Brachtes fram de documenter, som Capitein Thet vijste på sijn adelige slecht, deducerades den samme af Birgie Jarl tidh, begärandes emädan documenta äre något abstrusa, att han af gunst måtte därmedh blifva benådat; det som blef upskutit till fleres sammankompst."

När adelskapet sedan beviljades 20 oktober 1648 så skedde det på basis av egna förtjänster; inte ett ord om gammalt skotskt adelskap. Gott nog så, men hela den såkallade familjetraditionen hade kanske inte ens behövts, med andra ord. Namnet Teet byttes ut mot Stierncreutz. År 1652 adlades sedan hans farbror Henrik Mårtensson Teet (död 1657 i Falun) med ett nästan identiskt vapen, dock behållande namnet Teet även som adlig. Trots vissa åsikter i litteraturen om det motsatta, är det nog uppenbart att "Tait of Pirn"-legenden varit pådrivande eller fungerat som prejudikat i det här ärendet också.

Jully Ramsay skrev i sin artikel om Finlands medeltidsadel i verket "Finlands kulturhistoria" angående andreaskorset med stjärnor "blef det adliga insigniet icke allenast för ätten Teit, utan äfven för ätterna Creutz på Sarvlaks, Poitz på Tervik och en fjärde frälsesläkt, som innehade Stensböle".

Både Creutz och Poitz var gammalt tongivande frälse på orten, och javisst ja - Teetarna härstammade från Creutzarna på mödernet. Och år 1618 hade Creutzar och Poitzar drabbat samman vid lagmanstinget i en vapendispyt. Ernst Creutz ifrågasatte fränden Mårten Poitz rätt att föra andreaskors - det var ju Creutzarnas sköldemärke. Båda bedyrade att de förde förfädernas vapen, utan att någon skotsk härledning av något som helst slag dök upp och tydligen utan att närmare reflektera över att man var befryndade. Likaså tycks ovan nämnde Jakob Teit vara fullständigt omedveten om något skotskt ursprung på 1550-talet. Detta är ett starkt indicium för att "Tait of Pirn"-legenden skapades först efter år 1618.

Nå, de nu adliga Stierncreutzarnas tid på Teetom sätesgård blev ändå inte så lång, redan år 1675 blev ryttmästare Jakob Abraham Stierncreutz av ekonomiska skäl tvungen att sälja gården till Ernst Johan Creutz på Malmgård. Även Lill-Teetom förvärvades av ätten Creutz, dessa samma Creutzar som också hade andreaskors och stjärnor i sitt vapen. På ett vis kan man säga att en heraldisk cirkel var sluten.

Det har tagit sin tid att skriva samman det här inlägget; här finns många vändningar och lösa trådändar. Sammanfattningsvis kunde man väl konstatera att vi har att göra med en samling östnyländska släkter som är mer eller mindre befryndade med varandra och det genomgående motivet är andreaskorset och stjärnorna. Dessa tycks ha sitt ursprung i korsformade bomärken, som sedan heraldiserats på olika vis, och därefter har släkterna hänvisat heraldiskt till varandra. Alternativt kan man se släkten Poitz ursprungligen fyrstyckade sköld som primärkällan, eftersom den tycks vara den äldst belagda, och en fyrstyckning lätt förväxlar sig till ett andreaskors.

Att sedan en av släkterna inför introduktionssökandet råkat upptäcka att det i Skottland funnits en släkt vars vapen med andreaskors och dessutom namnlikhet varit ytterst lämpligt för ändamålet var ju bara allt för lägligt. Att andreaskors förekommer i Skottland är inte ägnat att förvåna, med tanke på att aposteln Andreas är Skottlands skyddshelgon. Andreaskorset är för all del en av de vanliga och allmängiltiga häroldsbilderna inom heraldiken i övrigt också.

Men hur är det då med ortsnamnet Pernå och Pirn i Skottland? Finns här något samband? Nja, det är inte särskilt sannolikt. Ortsnamnsforskningen anser att Pärnå kommer från det gamla finska ordet "pärnä", som betyder lind, eller möjligen, om ursprunget ska anses komma från ett namn, från någon som hette Bern eller Bernhard.

Och Teetom, ja det är en bildning på -om från tillnamnet Teit (fornnordiska Teitr), för så hette inbyggarna här redan på 1400-talet. Uttalas tejjtåm på östnyländska.