Knut föddes som det åttonde och sista syskonet i Carl och Anna Odqvist familj. Knut har berättat att när han skulle döpas frågade prästen far vad han skulle heta och fick till svar Otto Pontus Knut ”åtta punkt slut”, Knut gick bara ett år i småskolan sedan läste han för informator vilken vara Skara prostens son. År 1905 kom han till läroverket i Borås men de två sista åren på gymnasiet tillbringade han i Skara där han tog studenten 1913.

Knut hade tänkt utbilda sig till jägmästare i. o. m. att det inte fanns någon gård kvar till honom när hans fyra bröder fått var sin gård. Han sökte istället till Sjökrigsskolan i Stockholm antogs och började utbildningen i Karlskrona.

Flottan har alltid varit känd för sin disciplin och det var verkligen i Herrans tukt och förmaning som den unge kadetten fostrades. Kurschefens främsta regel var: ”Ni ska inte tro att något är tillåtet bara för att det inte är förbjudet.” Knuts premiär resa blev en riktig långtur; England, Västindien, Kanarieöarna, Gibraltar, Tunis, Alexandria, Italien och hem igen. En verklig upplevelse för en ung grabb vid seklets början. Tre och ett halvt år varade utbildningen på Sjökrigsskolan. Utbildningstiden till sjöss var tuff men de exotiska resmålen kompenserade mer än väl slitet med teori och praktik. Knut gjorde flera långresor med svenska örlogsfartyg.

Knut var också en duktig gymnast och under en tid var han gymnastiklärare och chef för skeppsgossekåren som var förlagd till Marstrand. Det var där han träffade sin blivande hustru Margareta (Greta) Rutgersson vilken han gifte sig med 1926.

I september 1930 fick Knut uppdrag att som försteofficer på kanonbåten ”Svensksund” och med en besättning på 30 man hämta hem kvarlevorna från ingenjör Andrès misslyckade nordpolsexpedition från Nordkap i juli 1897 då luftballongen ”Örnen” hade kraschat. Hemresan artades sig till rena triumffärden med enorm uppmärksamhet i hamnar som de passerade, i oktober kom ”Svensksund” till Stockholm. Kistorna fördes till Storkyrkan där begravning förrättades. Ett mycket hedersamt uppdrag som Knut var stolt över att ha genomfört.

Han tjänstgjorde under en tid på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan).

Knut var sekond dvs. närmast under fartygschefen på pansarskeppet ”Tapperheten” när kriget bröt ut i september 1939. Han blev artillerispecialist och tjänstgjorde bl.a. på marinstabens u-båtsavdelning. Under några av krigsåren tjänstgjorde han som kontrollofficer i handelsflottan vars uppgift var att se till att ingen smuggling eller spioneri förekom på fartyg.

Hans äventyrliga berättelser var fascinerande att lyssna på för både stora och små som resan i Afrika där han kom över en lejonfäll med huvud och allt och underbara elefanter från Madagaskar.

1926 förärades Knut med Bellmans samlade skrifter av sina kurskamrater. En gåva som han uppskattade mycket och förvaltade väl. Vid familjesammankomster var det inte ovanligt att Knut sjöng och då framförallt ”I himmelen det var kalas” samtliga verser.

Han hade en stark känsla för familj och släkt och vikten av att känna till sitt arv för att förstå sig själv. Mest minns jag dock hans pillimariska humor och hans ständigt varma glittrande ögon och glädjen inför livet.

Trots att Knut reste vida omkring i världen så var hans hembygd honom kär och när tiden tillät besökte han sina bröder i Od, Karl på Upptorp och Hjalmar på Ljunga. Ljungasonens sjökarriär började med att ro eka i hembygdens sjö, Sandsken, till kapten i flottan. Knut har sin gravplats på Ods kyrkogård enligt hans önskan att finnas nära sitt ursprung.