Sanna Emma Amanda Hagberg

Mina förfäder och deras historia.

Trummslagarpojken

Våra förfäder – en släktkrönika, s30 f:

VI.B Ätten Winblad von Walter

VI.B.1 Bakåt i tiden

Ätten Winblad von Walter kan följas längre tillbaka i tiden. Karl Ludvig (se "22" sidan 26) var son till kapten Johan Ludvig Winblad von Walter och Lovisa Ström. Johan Ludvig dog 1843. Han hade en broder, löjtnant Henrik Vilhelm, g.m. Karolina Fahlén. Hans fader hette Gustaf.

Utdrag ur adelskalendern av år 1910: Winblad von Walter. Adliga ätten n:r 1127. – Adlad 24/1 1688? intr. 1689.

Ätten härstammar från Finland. Överstelöjtnant vid Västerbottens regemente. Henrik Walter född i Mecklenburg, adlades 1688 jämte sin måg, häradshövdingen Henrik Larsson Winblad, vilkens far var kyrkoherden i Sibbo församling Lars Pampinaeus eller Winblad, den förre – vilken dog utan söner – med namnet von Walter, den senare med namnet Winblad von Walter.

VI.B.2 Trumslagarpojken som blev adlad

Ur Luleå stifts julbok år 1940. Av Hjalmar Westeson: Under 30-åriga kriget kom en dag en tolvårig tysk gosse och anmälde sig till krigstjänst hos översten och befälhavaren vid Västerbottens regemente, som då låg i garnison i norra Tyskland. Gossen hette Heinrich Walter. Han var född i Mecklenburg år 1630 av "ärliga och hedersvärda föräldrar" och redan tidigt hade han visat håg och fallenhet för krigaryrket. Käck, ädel och älskelig stod pilten där och han blev därför genast antagen och befordrad till trumslagare vid regementet. Han blev också allas favorit och guldgosse. Fader och moderlös som han var, var det särskilt en soldat från gamla Bygdeå socken, som tog sig an honom och blev i fars ställe. Och när året därpå denne soldat tillsammans med en kontingent av Västerbottens regemente hemförlovades, fick den unge Walter följa med och kom så till sitt fosterhem i Bygdeå. Samma år – 1643 – utbröt kriget mellan Danmark och Sverige. Genast ställde sig Walter med sin trumma till förfogande på sitt nya fosterlands sida. Han var med då Jämtland intogs och gjordes till svensk provins och under året 1644 var han med om tvenne för svenskarna segerrika sjöslag, varefter han – redan som 15-åring – avancerade som korpral.

Så fortsatte hans levnadsbana omväxlande med krig och fred under det han stiger i graderna. Vid en ålder av 25 år har han gjort en karriär, som kan sammanfattas på följande sätt: "Under Karl X Gustafs polska krig befordrades han till underofficer och vid krigets slut till officer. År 1657 sändes han till regementets hemort för att anskaffa nytt krigsfolk. Detta uppdrag tyder på att Walter tidigare varit i Västerbotten och där förvärvat god kännedom om förhållandena". Den 29 oktober 1658 sammandrabbade de svenska och holländska flottorna. Striden varade i sex timmar och svenskarnas kamp var ärofull. Walter var med om sitt tredje sjöslag. Under fredstiden 1660–1675 fick Walter tillfälle att under längre eller kortare tider bo och vistas på sin kaptensgård Älfsbacka i Dalkarlså, blott ett par kilometer från Bygdeå kyrka. Då ingick han även äktenskap med Catharina Frijs. På den tiden fanns det gott om brandämnen i Norden och elden låg och pyrde under askan, tills den slog ut i full krigslåga år 1675. Kapten Walter var genast i full beredskap med sitt Västerbottens kompani och drog ned mot danskarna, först mot Värmland och sedan Skåne. Före slaget vid Landskrona utnämndes han tillmajor av Karl XI, som redan förut fäst sig vid den unge duglige officeren. Och vid 54 års ålder var han redan överstelöjtnant och chef för Västerbottningarnas tappra regemente.

Men därmed är icke trumslagarpojkens saga all. År 1688 utfärdade Konungen ett sköldebrev, vari senare delan har följande lydelse: "Efter nu sådana hans långliga och trogna gjorda tjenster samt många svåra utståndna travailler icke ringa hafva ökt hans meriterm så må de och bildligt öka Vår nåd. För den skull Vi – och till verklig betydelse af det nådiga nöje Vi städse af hans person och välförhållande hafver, jämväl yttermera förväntades varder, såsom ock på det han måtte kunna desto mer skönja huru gärna Vi äro benägna att främja hans framsteg och förkofring – nådigst resolverat hans stånd och villkor med adelig dignitet och värde att ansa och förbättra. Eftersom Vi härmed och i kraft af detta Vårt öppna bref af särdeles gunst och nåde samt Kungl. makt och myndighet, så och i anseende till förgående skäl och motiver, unna, skänka och gifva honom överstelöjtnant Heinrich Walter, dess hustru och äkta lifsarvingar adelig titel, namn och privilegier jämte efterföljande vapen och sköldemärke efterlåtandes Vi honom och dem jämväl till en åtskillnad från andra adeliga familjer sig härefter von Walter att kalla, nämna och skrifva och detta namn tillika med själva vapnet och sköldemärket att föra och bruka".

När Henrik von Walter dog år 1690 var det stor sorg på Älfsbacka gård och i hela Bygdeå försanling. Det berättas, att när hans stoft inbars i Bygdeå kyrka gick en av hans närmaste vänner framför kistan och bar en enkel liten vapensköld, som en bygdesnickare här i orten förfärdigat av kärlek och pietet till den man som spritt ära och glans över Västerbotten, enkannerligen Bygdeå. von Walter fick sitt vilorum i kyrkans kor framför altaret, där ännu hans gravsten är synlig och har följande inskription: "Här ligger begrafven och död den ädle och völlborne Herren Öfverstelöjtnant Hendrich von Walter och är denna graf honom dess välborne Fru och arfvingar tillhörig. – Paulus epistel 2 till Timoteus 2 kapitel 5 vers: Var och nu någon kämpar han krönes icke utan han redeliga kämpar".

Den lilla vapenskölden upphängdes sedan å korvägggen. När Karl XI under sin Väserbottenresa år 1694 även besökte Bygdeå kyrka och prästgård, uttryckte han sin sorg och saknad över den bortgångna vännen. Senare lät han i Stockholm förfärdiga en större, dyrbar och konstfullt snidad vapensköld, ett praktfullt minnesmärke, som ännu finns att beskåda i Bygdeå kyrka. – En lång tid framåt behöll dock den oansenliga mindre skölden en plats bredvid den större. Släkten von Walter fortlever ännu under namnet Winblad von Walter, sedan enda barnet, dottern Catharina gift sig med häradshövdingen Winblad. Karl XI visade även härigenom sin uppskattning av trotjänaren, vars namn genom den aktningsfulla framsyntheten fått fortleva och går igen i svärsonens även i våra dagar vitt utgrenade ätt.

Henrik Larsson Winblad

Adliga ätten Winblad von Walter Ingress Ätten bestod ursprungligen av två genom giftermål befryndade släkter, nämligen överstelöjtnanten Henrik Walter från Mecklenburg (1630-1696) och hans måg, häradshövdingen Henrik Larsson Winblad från Nyland i Finland (död omkring 1690), vilka båda gemensamt adlades 1688 24/1 med namnet von Walter respektive Winblad von Walter och introducerades 1689 7/2. Den walterska grenen utslocknade 1696 med stiftaren själv, som avled utan manlig arvinge. Ättemedlemmarna skriver sig von Walter, Walter och Walters. Originalsköldebrevet förvaras i Riddarhuset.

Vapenbeskrivning . . . Skiöllden fördelt i tvähran uthi tvenne lijka dehlar, dhet öfre fältet är af sölfver, hvaruthi ståå en grön lagerqvist och en väria af blå färg korsvijs stellte. Det nedre fältet är blått, uthi hvilcket står ett rehndiur af gull emillan trenne kuhlor jembvähl af gull. Åfvan på sköl[den en öpen] tårnerhielm, hvaruthur upstijger öfra dehlen af ett rehndiur af naturell färg emillan tvenne fahnor, af hvilcka den högre är af gull och den vänstre blå. Crantzen och löfvärcket är af gull, blått och sölfver, alldehles som sielfva vapnet med sina egentelige färgor här hoos[afmålat finnes]. . . . (Ord inom klammer bortklippta.)



Webmastermeddelande

Jag tar tacksamt emot bidrag till min släktforskning i form av bilder, berättelser mm.mm. Även rättelser är naturligtvis välkomna.