Sanna Emma Amanda Hagberg

Mina förfäder och deras historia.

Sigrid Storråda
Yrke: Drottning i Sverige och Danmark
Far: Skoglar Toste

Död: 1000

Familj med Erik >> Segersäll (945–995)

Vigsel: omkring 975
Barn: Olof >> Skötkonung (Eriksson) (980–1022)
Holmfrid Eriksdotter

Familj med Sven I Tveskägg av Danmark (Haraldsson) (960–1014)

Vigsel: omkring 996 Kungälv (Kongahälla), Bohuslän
Barn: Harald II av Danmark (994–1019)
Knut II den store av Danmark (997–1035)
Estrid av Danmark

Noteringar
Sigrid Storråda, sagodrottning eller kungamoder?

Inga säkra bevis finns för Sigrids existens och hennes existens bestrids av många moderna historiker. Olika historiska källor ger divergerande uppgifter om Sigrid Storråda: isländska källor, Saxo, Adam av Bremen, Carl Grimberg, danska och polska källor. I Svensk uppslagsbok har L. Weibull en version och i Släkt och Hävd finns en annan version av professor Sten Carlsson.

Enligt Saxo och vissa isländska källor skall Sigrid först ha varit gift med sveakungen Erik Segersäll, med vilken hon fick sonen Olof Skötkonung. Efter Eriks död (eller möjligtvis några år tidigare) drog hon sig tillbaka till sina gods i Västergötland. Efter frierier av småkungar, som Sigrid gjorde sig kvitt genom att bränna dem inne, kom hon och Norges kung Olav Tryggvason överens om giftermål. Det kom dock till en dramatisk brytning och Sigrid gifte sig i stället med Danmarks kung Sven Tveskägg

Slaget vid Svolder i Öresund (utanför Ven?) skall ha varit en följd av hennes uppvigling av maken, Danmarks kung, och sonen, Sveriges kung, mot Olav Tryggvason av Norge.

_____________________________________________________________________

Efter att ha studerat olika källor, kan vår uppfattning om Sigrid Storråda sammanfattas på följande sätt:

Sigrid Storråda var förmodligen dotter till den västergötske vikingen och hövdingen Skoglar-Toste. Hon gifte sig med Erik Segersäll och födde sonen Olof Skötkonung c:a år 975. Men Erik försköt (skilde sig från) sin gemål Sigrid och gifte om sig med en polsk prinsessa, som i Norden tog namnet Gunhild. Giftemålet var ett led i Eriks Östersjöpolitik. Gunhild blev sedan änka, när Erik dog år 995.

Sigrid kan ha varit 20–25 år när hon skildes från Erik. Efter att ha skilt sig från Erik, flyttade Sigrid förmodligen en tid till sina gods i Västergötland, men därefter till Danmark. Sonen Olof följde med i en form av landsflykt till Danmark, där Sigrid gifte om sig med Danmarks kung Sven Tveskägg. Hon bör då ha varit c:a 25 år gammal.

Enligt dansk historia hade Sven Tveskägg fyra barn – 2 söner, Harald och Knut (den store) och 2 döttrar. Sigrid var med säkerhet mor till två söner och en dotter. Äldst var sonen Harald, som bör ha fötts c:a år 994 medan Knut föddes c:a 997.

Erik Segersäll höll Danmark som erövrat land fram till sin död 995, därefter fick Sven Tveskägg i Danmark sitt rike och sin krona tillbaka. Den första statsmannagärning, som Olof Skötkonung utförde, var att insätta Sven Tveskägg och sin mor Sigrid Storråda på Danmarks tron. År 1013-1015 sände Olof trupper från Sverige för att hjälpa sin halvbror Knut den store i hans fälttåg att erövra England.

Sigrid bör ha dött c:a år 1000; dödsåret varierar i olika källor från 995 (vilket förefaller omöjligt) till 1013. Efter Sigrids död gifte Sven Tveskägg om sig med Eriks änka, den polska prinsessan Gunhild. Men Sven var tydligen inte nöjd med sin nya maka, eftersom han senare även försköt henne. Gunhild flyttade då till Vendland (Pommern), där brodern Boleslav I av Polen (992–1025) var kung, men efter Svens död år 1014 hämtade Harald och Knut den store hem henne igen till Danmark.

Sigrid Storråda liv kan sammanfattas på följande sätt:

Hon var gift med två kungar, Erik Segersäll i Sverige och Sven Tveskägg i Danmark.
Hon var mor till tre söner, vilka alla blev kungar: Olof Skötkonung, Knut den store och Harald. En av dem blev Europas mäktigaste furste – Knut den store av Danmark.
Hon var dotter till en svensk storman, som antagligen bodde i Västergötland, är en stor historisk kvinna, som bör få ett eftermäle i historien bland den heliga Birgitta och unionsdrottningen Margareta.

(Uppgifterna om Sigrid Storråda är mycket osäkra och skall därför läsas mycket kritiskt.)
-----------------------------

Wikipedia:

Sigrid Storråda var en apokryfisk nordisk drottning omkring år 1000.[1] Hon ska enligt isländska berättelser ha varit dotter till en västgötsk storman vid namn Skoglar-Toste. Det mesta kring hennes person är dock oklart, eftersom hon även tycks förekomma under namnet "Gunhild" samt vara polsk prinsessa (se Swiatoslawa av Polen).[2]

Sigrid Storråda enligt de isländska sagorna

Enligt sagorna fick hon sönerna Olof och Emunde med sin förste make, den svenske kungen Erik Segersäll. Erik Segersäll skilde sig dock från henne, vilket sagorna ger olika förklaringar till, och satte henne i stället att styra över Gautland (Västergötland) tillsammans med Emunde. Som härskarinna över Västergötland var hon eftertraktad av flera småkungar som önskade gifta sig med henne. Två av dessa friare var så efterhängsna att hon till slut lät bränna dem inne, nämligen Opplänningakungen Harald Grenske (far till Olav Haraldsson) och östervägskungen Vissivald (troligen den ryske prinsen Vsevolod). Med detta illdåd ville hon visa att småkungarna gjorde säkrast i att hålla sig borta från henne och det gav henne tillnamnet Storråda (på engelska kallas hon "the Haughty" - den högmodiga). En kung som hon dock inte hade något emot att gifta sig med var Norges Olav I Tryggvason. Bröllopsplanerna fick emellertid ett abrupt slut i Kungahälla när Sigrid förklarade att hon inte ville bli kristen. Olav Tryggvason blev då så ilsken att han slog henne i ansiktet och sa att han inte tänkte gifta sig med en hundhedning. Efter denna oförrätt blev Sigrid Storråda en bitter fiende till Olav Tryggvason. Hon gifte om sig med Danmarks kung Sven Tveskägg och hetsade honom och sonen Olof Skötkonung som nu var svensk kung att gå i krig mot Olav Tryggvason. Detta skedde också och resulterade i den norske kungens död i slaget vid Svolder år 1000.

Med Sven Tveskägg fick Sigrid dottern Estrid som blev mor åt den danske kungen Sven Estridsson vars ättlingar skulle regera Danmark fram till 1448.

Källkritik

Historikern Lauritz Weibull som var representant för en skola som bedrev källkritik hävdade i början av 1900-talet att Sigrid Storråda var en helt påhittad person och denna syn blev snart den etablerade uppfattningen. Den Weibullska källkritiken gick ut på att de isländska sagorna och Saxo Grammaticus som skrevs ned på 1100- och 1200-talet ansågs vara helt opålitliga medan de äldre uppgifterna från Adam av Bremen, vars verk skrevs ned ca 1075, betraktades som mer trovärdiga. De förstnämnda källorna hade uppgifter om Sigrid Storråda medan Adam av Bremen hävdade att Olof Skötkonung och hans danske kollega Knut den store var söner till en icke namngiven vendisk prinsessa. I ett senare tillägg till Adams verk angavs hennes namn vara Gunhild. Thietmar av Merseburg som var samtida med denna drottning skrev också att hon hette Gunhild. Detta namn liksom Sigrid förklarades då av de källkritiska forskarna vara en förvanskning av det polska namnet Swietoslawa (se Swiatoslawa av Polen).

En förklaring till varför det finns två varianter på den kvinna som både Erik Segersäll och Sven Tveskägg var gifta med är att Sven Tveskägg var gift två gånger och att Adam av Bremen inte kände till detta, vilket då gav upphov till missuppfattningen att Knut den store och Olof Skötkonung var halvbröder. Thietmar av Merseburg som också omtalar den vendiska prinsessan Gunhild nämnde inte att hon tidigare skulle ha varit gift med den svenske kungen, och det borde han rimligen ha gjort ifall så var fallet. Att de danska kungarnas egendomar i Sverige kallades för "Syghridslef" (Sigrids arvegods) talar också starkt för att Sigrid var en verklig person.

Fotnoter

1. Birgitta Fritz, Svenskt Biografiskt Lexikon band 32 (2004) uppslagsord: Sigrid Storråda.
2. Henrik Janson. ”Vem var Sigrid Storråda?”. Populär historia, nr 6 1996 Läst 15 november 2007.

Sigrid Storråda – hur och varför blev hon till?

Birgit Sawyer

 

English Summary of “Sigrid Storråda”

After the dissolution of the Sovjet Union, Scandinavian contacts across the Baltic have increased. This has meant a lot academically. Several conferences have dealt with medieval contacts between Scandinavia and our eastern neighbours, and we can now hope for a wider knowledge about this topic. Here, I want to show how a totally fictitious person has been imported from the East in order to explain a purely Scandinavian conflict. This person is Sigrid “the Strongminded”, said to have been the wife/widow of the Swedish king Erik the Victorious, who died c. 995. In preserved Old Norse literature, she first appears towards the end of the 12th century, i.e. almost 200 years after she is supposed to have existed. Traditionally her first appearance has been attributed to the Icelandic monk Oddr Snorrason, but Sveinbjörn Rafnsson has convincingly argued that it was Oddr’s contemporary, Gunnlaugr Leifsson, who introduced her to Icelandic history. Later, we meet Sigrid in Fagrskinna and, above all, in Heimskringla, where Snorre Sturlason gives a very detailed description of her, inciting her second husband, Sven Tveskägg, to attack Olav Tryggvason, thereby causing Olav’s death. Already Lauritz Weibull dispatched Sigrid into the realm of myths, but the question is why this motif was used and whence it came. Here, it is suggested that the Icelandic monk Gunnlaugr felt it necessary to exonerate Olav Tryggvason from all guilt in the disputes with Sven Tveskägg, and, as a “dea ex machina” he invented Sigrid, modelling her on the Russian Princess Olga.

(249 words)

Birgit Sawyer 30/11-14

 

Sigrid Storråda – hur och varför blev hon till?


Efter Sovjetunionens upplösning har våra nordiska kontakter med de baltiska och slaviska länderna ökat avsevärt. Inte minst märks detta i akademiska sammanhang, där flera konferenser kring tidigare kontakter hållits, vilka avsatt spår i olika publikationer och tjänar som avstamp för vidare forskning.[1] I äldre forskning var man naturligtvis medveten om våra forn- och medeltida kontakter inom östersjöområdet, men det är först nu, när vi åter har ett öppet utbyte av källor och forskningsresultat, som man kan hoppas på utvidgad kunskap härom. Det har ju länge varit känt att nordiska kungar knutit äktenskapsförbindelser österut, men intentionerna därmed och implikationerna därav har inte behandlats tillräckligt. I denna artikel vill jag emellertid visa hur en helt och hållet fiktiv gestalt importerats österifrån för att – genom sina två giftermål och en bruten förlovning - förklara en rent nordisk konflikt.

 

En av våra mest färgstarka kvinnogestalter i nordisk historia är Sigrid Storråda, men om henne finns inget att läsa i dagens läroböcker. Hon – och många gestalter med henne – förpassades till sagornas värld i och med det källkritiska genombrottet under 1900-talets förra hälft. Eftersom hon tillmättes så stor betydelse hos flera 1100-talsförfattare, är det värt att undersöka hur och varför traditionen om henne kan ha uppstått.[2]

Under 900-talets senare hälft hyllade svearna kung Erik, senare kallad “Segersäll”. Vi vet inget säkert om hans ursprung, och om hans verksamhet har källorna helt olika uppgifter. Enligt Adam av Bremen skall Erik ha slutit fördrag med den polske kungen Boleslav, som gav honom sin syster (Gunhild) till äkta. Med Erik fick hon sonen Olof (“Skötkonung”) och efter Eriks död (ca 995) ingick hon äktenskap med den danske kungen Sven Tveskägg, med vilken hon fick sonen Knud (senare “den store”). I några isländska källor har dock denna Gunhild fått vika för en svensk kvinna vid namn Sigrid, dotter till en viss Skoglar-Toste.[3] Hos Snorre Sturlason framträder Sigrid på följande sätt:[4]

 

Sigrid Storråda

I Heimskringla möter vi Sigrid först sedan hon blivit änka, men i en äldre isländsk källa berättas om hur äktenskapet mellan henne och kung Erik Segersäll redan hade upplösts. Härtill ger han två förklaringar, den ena att Erik låtit skilja sig från henne, då hon var för dominerande, arrogant och maktlysten, den andra att hon ville undvika att bli begravd med maken, när han dött. Hon visste att Erik lovat att leva endast tio år till, om han fick seger över sin fiende Styrbjörn, och då han fått sin seger, fruktade hon för sitt liv. Efter skilsmässan satt Sigrid som drottning över Götaland, och parets son, Olof “Skötkonung” efterträdde sin far som sveakung.

Denna äldre källa var sannolikt Gunnlaugr Leifssons nu förlorade saga om Olav Tryggvason, skriven i slutet av 1100-talet som en expansion av hans munkbroder Oddrs Snorrasons saga. Finnur Jónssons utgåva (1932) av vad som kallas Oddr Snorrasons Saga om Olav Tryggvason bygger emellertid på tre handskrifter, vilka innehåller mycket som säkert aldrig funnits i Oddrs latinska text, bl.a. skaldediktning och nästan ordagranna interpolationer från Jómsvikinga saga, Thidreks saga och Heimskringla. Medan Oddr verkar ha slutat sin saga med Olavs död, finns i dessa andra texter ett tillägg som redogör för hans räddning från slaget vid Svolder och fortsatta liv som munk i det heliga landet. Enligt Sveinbjörn Rafnsson måste detta tillägg tillskrivas Gunnlaugr, och detta öppnar för möjligheten att också andra tillägg härrör från honom och inte Oddr. Eftersom varken Ágrip eller Historia Norwegiae, som båda bygger på Oddr saga, känner till någon Sigrid Storråda, ligger slutsatsen nära att hon inträtt i historien först med Gunnlaugr.[5]

Enligt både Gunnlaugr och Snorre Sturlason var Sigrid - som mäktig kungamoder - mycket eftertraktad, och när kung Harald Grenske från Norge och kung Vissevald/Vsevolod från Ryssland kom för att fria till henne, kände hon sig vanärad, då hon inte ansåg dem betydande nog. Hon höll dock god min, välkomnade dem och deras män och bjöd in dem till en festligt dukad sal, där inget fattades. Efter att ha supit alla männen fulla, lät hon tända eld på salen. Alla, som inte brann inne, slogs ned av hennes män, då hon ville vänja småkungar av med att komma farande och fria till henne. Detta dåd förlänade henne tillnamnet “Storråda”.[6]

Trots detta vågade sig den norske kungen Olav Tryggvason på att fria till henne – via sändebud. Detta frieri tog hon nådigt emot och accepterade, varpå Olav sände henne en stor guldring som förlovningsgåva. Sigrid upptäckte dock att ringen var falsk; den bestod endast av förgylld koppar. Hon blev därför vred och menade att Olav kanske skulle komma att svika henne i mer än denna sak. Kort därefter möttes paret i Kungahälla för att diskutera giftermålet, men när Olav begärde att Sigrid först skulle ta dopet, svarade hon: “Jag vill inte lämna den tro jag har och som mina släktingar haft före mig!” Då blev Olav vred och svarade: “Varför skulle jag vilja gifta mig med dig, din hundhedning!”, varpå han slog henne i ansiktet med sin handske. De stod båda upp, och Sigrid sade: “Detta torde bli din bane!”. Så skildes de.

I stället gifte sig Olav med Tyre, syster till den danske kungen Sven Tveskägg, och Sigrid gifte sig med Sven. Då hon inte kunde glömma den skymf Olav tillfogat henne, eggade hon sin make att strida mot honom: som anledning nog angav hon att Olav hade äktat Tyre utan Svens samtycke. Sigrids ideliga eggande kröntes med framgång; hennes son Olof Skötkonung förenade sina härstyrkor med Svens, och tillsammans anföll de överraskande Olav Tryggvason vid “Svolder” (en oidentifierad ö mellan danskt och slaviskt område). Mot den överlägsna styrkan förmådde Olav och hans män inte att hålla stånd, många dödades i striden, och Olav själv drunknade. Sigrids hot blev därmed verklighet.[7]

 

Det stora slaget mellan Olav Tryggvason och hans fiender skildras av flera källor, som är överens om själva utgången men inte om var det utspelades eller dess förhistoria.[8] Enligt Adam av Bremen stod det i Öresund, där Olav, eggad av hustrun Tyre, angrep de förbundna kungarna Sven och Olof.[9] Också i Ågrip och Historia Norwegiae står slaget i Öresund, men även om Olav fortfarande skildras som angripare, betonas hur han försåtligt överraskas av sina fiender.[10] Härmed har grunden lagts till att framställa Olav som offer, och hos Theodoricus är rollerna helt ombytta; här är det Sven (och Olaf) som angriper, och slaget står vid “Svolder”, någonstans nära slaviskt område. I de texter som kallats Oddr Snorrasons saga om Olav Tryggvason motiveras anfallet genom införandet av Sigrid Storråda i händelseutvecklingen; på henne läggs huvudskulden för Olav Tryggvasons undergång.

 

Först nästan 200 år efter det stora slaget möter vi alltså Sigrid, dramats huvudperson inte bara i texterna som kallats Oddr Snorrasons saga om Olav Tryggvason utan också hos Saxo Grammaticus, i Fagrskinna och i Heimskringla. Varifrån kom traditionen om henne, en gestalt som ingen äldre källa nämner? Redan Lauritz Weibull framhöll likheter med Sigurdsdiktningen: liksom Sigurd var gift med Gudrun, systern till Gunnar, så var Olav Tryggvason gift med Tyre, systern till Sven Tveskägg. Liksom Gunnars hustru Brynhild eggade maken till dråpet på den forne älskaren Sigurd, eggade Svens hustru Sigrid maken till anfallet på den forne fästmannen Olav. Dessa likheter är slående, men det kan ifrågasättas att just Brynhild stått modell för utformningen av Sigridsgestalten.[11]

Aktiva, starka, listiga, hetsande och farliga kvinnor är vanligt förekommande (topoi) i såväl antik som medeltida litteratur. I europeisk tradition möter vi dem från den klassiska antiken fram till idag. Långt ifrån att representera verkliga personer är dessa aktiva kvinnogestalter helt underordnade författarnas syften. Ibland fungerar de som författarnas talrör, inte minst när det var för riskabelt att framträda öppet med kritik mot olika samhällsförhållanden. Så t.ex. låter Aristofanes sin egen kritik mot Aténs demokratiska styrelseskick (och krig mot Sparta) uttryckas av en kvinna (Lysistrate),[12] och Snorre Sturlason sin kritik mot kung Olav Haraldsson uttryckas av kvinnor.[13] Att låta kvinnor framföra den kritik som författarna inte vågade stå för bottnar naturligtvis i den utbredda misogyni, som känntecknar såväl antik ocm medeltida litteratur. I övertygelsen om att ingen läsare skulle kunna beskylla manliga författare för att hysa kvinnors åsikter, låg fältet fritt för den kritik, som de inte öppet kunde uttrycka. En annan, viktig, roll spelade flera starka kvinnor, när författarna ville kritisera männen i deras omgivning. Genom att enbart berömma hustrun/modern kunde författaren – utan ett enda kritiskt ord – nedvärdera maken/sonen, så t.ex. Thyre Danebod hos Saxo och drottning Ingrid hos Snorre.[14] En tredje och betydligt vanligare roll tilldelas kvinnor som hetserskor och farliga motståndare; både antika och medeltida författare, speciellt kyrkofäderna, hamrade in förmaningen “Cave mulierem” (Sky kvinnorna!). När det sexuella begäret karaktäriseras som själva ursynden, representerar kvinnan den stora faran, hon som förför mannen och orsakar hans fall.[15]

I de kvinnoskildringar vi möter hos nordiska medeltidsförfattare känner vi igen alla dessa kvinnoroller,[16] men vad gäller Sigrid Storråda framstår hon som unik. Det är först i slutet av 1100-talet som hon i traditionen om Svolderslaget helt undantränger den kvinna (Gunhild), som enligt Adam varit Erik Segersälls, sedan Sven Tveskäggs, hustru. Denna Sigrid, om vars ursprung vi endast får veta att hon var dotter till en i övrigt okänd “Skoglar-Toste”, uppträder på ett sätt som saknar motstycke i den nordiska litteraturen: hon skiljer sig från förste maken, föraktar kungliga friare, bränner dem och deras män inne, vägrar högdraget att omvända sig, gifter sig i stället med Olavs fiende Sven Tveskägg och hetsar honom till hämnd mot Olav. Vem stod modell för denna gestalt?

Alla nordiska kontakter österut åtminstone från slutet av 900-talet och framåt måste också ha medfört inflytanden från ryska traditioner, och det är här vi sannolikt finner den kvinna, som stått modell för Sigrid, nämligen den ryska furstinnan Olga, änka efter furst Igor.

Östliga kontakter

Genom arkeologiska fynd och runinskrifter (från 900- och 1000-talen) vet vi att nordbor ofta färdades i österled. Många stannade och bosatte sig i nuvarande Polen och Ryssland. Kunskap om dessa trakter nådde Skandinavien också genom handelsmän, sjörövare och missionärer samt återvändande landsflyktiga och yrkeskrigare (“varjager”). Bland de mer namnkunniga, som tog sin tillflykt till de ryska hoven, finner vi de norska kungarna Olav Tryggvason, Olav Haraldsson och hans son Magnus samt Harald Sigurdsson (“Hårdråde”).[17] Efter några års lyckosamma raider runt Medelhavet äktade Harald fursteparet Jarislavs och Ingegjerds dotter Elisabet (”Ellisiv”) och återvände med henne till Norge. Alla dessa kontakter förstärktes dels av ryska furstars upprepade rekryteringar av nordiska krigare (varjager), dels av de många tidigare och senare äktenskapsförbindelser som ingicks:

Någon gång under 900-talets senare hälft äktade den danske kung Harald Gormsson (”Blåtand”) den obodritiska fursten Mistivojs dotter, medan den svenske kung Erik ”Segersäll” äktade den polska prinsessan Sviatoslava (hos Adam kallad Gunhild).[18] Deras son Olof (”Skötkonung”) äktade den obodritiska prinsessan Estrid, och deras dotter Ingegerd giftes (1019) bort med furst Jaroslav av Kiev (vars dotter Ellisiv ju äktade den norske kung Harald Hårdråde, 1043/44). En sondotterson till Olof Skötkonung, Inge d.ä., hade med sin gemål Helena flera döttrar, av vilka en, Kristina, giftes bort med furst Mstislav av Novgorod (1095), och en av deras döttrar, Ingeborg, fick med den danske prinsen Knud Lavard sonen Valdemar (född 1131), uppkallad efter sin ryske morfars far Vladimir II Monomach.[19] Som följd av dessa äktenskap intensifierades kontakterna och därmed det kulturella utbytet. Muntliga traditioner kan förutsättas ha färdats åt båda hållen, och mycket av innehållet i den ryska krönikan Berättelsen om svunna tider (“Povest vremannych let”), känd under den engelska titeln The Russian Primary Chronicle, torde vara väl känt i Skandinavien, om än ej i sin skriftliga form.[20]

 

Olga

I denna ryska krönika läser vi om furstinnan Olga, som sannolikt var av varjagiskt ursprung. Vi känner ej hennes födelseår, endast att hon var från Pskov och att hon blev Igors hustru år 903. Efter fadern Ruriks död år 913 efterträdde Igor honom som furste av Kiev och mötte omedelbart motstånd från drevljanerna (i nuv. Ukraina). Igor anföll och besegrade dem, varpå han avkrävde dem ännu större tribut än tidigare. När han senare höjde tributen ytterligare och hämtade den med våld, dödade de honom. Eftersom folket fruktade för hämnd, ville de att deras furste Mal skulle äkta Igors änka för att på så sätt få kontrollen över hennes och Igors unge son Sviatoslav.

Furst Mal sänder tjugo män i båt till Olga för att fria, hon låtsas acceptera deras besök och låter hälsa dem att begära eskort till hennes palats , nämligen att bli burna dit i sin båt. Inne i slottet har hon emellertid låtit gräva ett stort dike, i vilket de drevljanska sändebuden begravs levande. Därpå skickar Olga sändebud till drevljanerna att de – om de verkligen vill att hon ska komma – sänder förnäma män efter henne, för annars skulle hennes folk i Kiev inte låta henne fara. När de förnäma männen anlänt, låter Olga ordna bad för dem, men när de väl är inne i badstugan, låter hon tända eld på den, varpå männen bränns inne. Slutligen sänder hon bud om att hon ska komma till Mal på villkor att massor med mjöd anskaffas, så att hon kan hålla en värdig begravningsfest för sin döde make. Mal och hans folk vet ännu inte vad som hänt deras sändebud, och på deras fråga svarar Olga undvikande. Så fort drevljanerna blivit druckna, huggs de ned av Olgas män, och Olga själv eggar dem till massakern. Efter att 5000 män huggits ned, återvänder Olga till Kiev och mobiliserar en här för att anfalla de överlevande. Då hon inte lyckas inta staden Iskorosten (där Igor fallit) på ett helt år, erbjuder hon drevljanerna till synes mycket förmånliga fredsvillkor, nämligen enbart tre duvor och tre sparvar från varje hushåll i staden. Genom att befalla sina soldater att runt varje fågel surra en bit brinnande tyg, innan de släpps iväg hem igen, lyckas hon bränna upp alla hus i Iskorosten. Flyende togs till fånga, några dödades och andra blev slavar. Återstoden måste betala tribut.

Efter dessa gärningar ändrades furstinnan Olgas beteende; hon visade sig vara en mycket duglig regent, som etablerade handelsstationer och inledde fredliga förbindelser med Bysans. Kejsar Constantin, som beundrade hennes skönhet och klokhet, ville gifta sig med henne och ha henne som samregent. Hon undvek giftermålet genom att låta sig döpas med Constantin som gudfader och återvände till Kiev med dyrbara gåvor från honom. När hon försökte övertala sin son Sviatoslav att taga dopet, misslyckades hon dock men gick ändå till eftervärlden som ett helgon.

 

Det är den Olga vi möter fram till och med nedbrännandet av Iskorosten, som här föreslås stå modell för Sigrid Storråda. Liksom Olga är änkan Sigrid hett eftertraktad på äktenskapsmarknaden men vet att hålla oönskade friare på avstånd. En av de friare som enligt nordiska källor uppvaktar Sigrid är ju anmärkningsvärt nog Vsevolod, son till ingen mindre än furst Vladimir I (död 1015). Redan detta indicerar ryskt inflytande, och - liksom Olga - tar Sigrid till drastiska metoder som att låsa in män, supa dem fulla, bränna dem inne och döda alla, som försöker undkomma. Både Olga och Sigrid använder egen list och förslagenhet för att uppnå sina mål. Ytterligare likheter mellan Olga och Sigrid är att de båda styrde sina riken tills deras söner blev vuxna. Liksom Olgas son Sviatoslav ägnade sig åt att utöka sitt territorium, ägnade sig Sigrids son Olof (Skötkonung) åt att genom samarbete med Sven Tveskägg utöka sitt.

Det återstår att förklara varför våra källor skiljer sig åt i sina skildringar av förhistorien till det stora sjöslaget omkring år 1000. Adam av Bremen är mycket negativ till Olav Tryggvason, som han anser vara en “hedning”, sannolikt därför att Olav tog präster från England och inte från det tyska ärkestiftet. Förbundet mellan Sven Tveskägg, som gift sig med Erik Segersälls änka, och Olof Skötkonung ingick enligt Adam för att utbreda kristendomen (= den tyska kyrkan). Därför utmålas Olav som angripare, provocerad av Svens och Olofs samförstånd och eggad härtill av sin hustru (Thora = Tyre).

Cirka hundra år efter Adam tillkom de norska källorna Ågrip och Historia Norwegiae, där ett helt nya motiv för Olavs anfall anges, nämligen att återtaga hustruns hemgift, vilken Sven kvarhållit I Danmark. Enligt Ågrip hade Tyre före äktenskapet med Olav varit bortfästad till en hertig i Vendland, enligt Historia Norwegiae till och med gift med honom. I båda verken betonas att Olav helt oväntat blev överfallen av Sven och Olof.

Hos Gunnlaugr Leifsson kompliceras historien ytterligare:[21] Sven hade lovat den vendiske kung Burislav sin syster Tyre som gemål, men hon var ovillig att äkta “en gammal hedning”. Efter år av uppskov tvingades hon till slut men stannade endast några dagar under vilka hon varken åt eller drack. Burislav lät henne resa, och Olav Tryggvason henne till mötes vid Falster, där de förmäldes. Som motiv till Olavs färder söderut anges att Tyre manat honom att kräva de gods hon ägde såväl i Danmark som i Vendland. Olavs krav tycks legitima, så hur skall det förklaras att han blev försåtligt angripen av Sven och Olof? Det är här Sigrid Storråda, hennes hämndlystnad och eggande förs in som förklaring, och vi möter henne igen såväl i Fagrskinna som i Heimskringla.

 

Såsom hon skildras i källorna är Sigrid-gestalten uppdiktad. Vi möter henne nämligen också hos den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus,[22] men där företer hon ytterst få likheter med gestalten i den isländska litteraturen. Enligt Saxo ville Olav Tryggvason erövra Danmark, och för att få sveaväldet på sin sida, friade han till Sigrid, änka efter Erik och mor till Olof. Sven Tveskägg å sin sida ville inte utsätta sitt land för anfall från två håll, varför han funderade ut ett sätt att förhindra detta äktenskap. Olav lockades att i stället fria till Svens unga dotter (egentligen syster) Tyre, och så undanröjdes hotet om ett svenskt-norskt samgående. Men Olav var nöjd:

Han föredrog ungmö framför mogen fru, önskade sig hellre jungfrun till äkta och hade ej lust att spilla sin fagra ungdom i en änkas famn. Han lade också snart i dagen hur ringa han aktade den senare och hur högt han höll den förra i ära.[23]

 

Under sken av att vilja samtala med Sigrid sände Olav bud efter henne och bad henne komma ombord på sitt skepp. Sigrid, som var rädd om sin ära, vägrade först men gav efter till slut. När hon skulle gå ombord, lät dock Olav några av sina män rycka undan landgången för henne, så att hon föll huvudstupa i vattnet. Norrmännen nöjde sig ej med detta utan hånade henne under högljudda flin för hennes liderlighet. Drottningen, som varit mycket nära att drunkna, slapp bara med knapp nöd i land, medan svearna stod och harmades över alltihop. När hon kommit sig och insåg att det varit Olavs mening att håna henne, for hon ut i hotelser som svar på den skam han utsatt henne för. Saxo avslutar episoden med att berätta hur hon sedan gifte sig med Sven Tveskägg, som hämnades sin hustrus vanära i en strid, där han fick hjälp av Sigrids son Olof.

 

Avslutning:

Om Sigrid verkligen hade varit en historisk person, är det svårt att förklara de två helt motsatta karaktäristikerna av henne. Mot den isländska bilden av en stolt, självständig och stark kvinna står den danska bilden av en osäker, lättledd och vanärad gammal änka. Det skulle i detta sammanhang föra för långt att jämföra de kontrasterande bilderna av övriga personer i dramat,[24] men så mycket torde ha framgått att speciellt de isländska källornas författare hade stor användning för en fantasifigur som Sigrid. Som ju redan Laurtiz Weibull visat är ju orsakerna till ”Svolder-slaget” högst oklara, och medan Adam, Ágrip och Historia Norwegiae framställer Olav Tryggvason som angripare, är han ju enligt Theodoricus, Gunnlaugr och Snorre - samt Saxo - den angripne. För att denna omkastning skulle kunna göras möjlig och trovärdig behövdes en syndabock, och såsom sådan passar Sigridgestalten perfekt. Hon är ju inte den enda syndabocken; redan Adam framhåller den danska Tore/Tyre som bidragande orsak till fiendskapen mellan Olav och Sven Tveskägg, och dessa kvinnors hämndlystnad förstoras med tiden för att hos Snorre och Saxo bli utlösande faktorer. Både Adam och Saxo hade ju sina skäl att svartmåla Olav Tryggvason, men för de isländska författarna måste hans del i skulden för kriget minskas och den största bördan i stället läggas på kvinnorna. 

Gunnlaugr Leifsson, som skrev på latin, hade goda kunskaper också om engelska och ryska källor,[25] vilket gör det desto troligare att han mycket väl kände till vad som berättades om furstinnan Olga. Att – som t.ex. Nora Chadwick och H.R. Ellis Davidson – se historien om Olga som ett lån från skandinavisk muntlig tradition är sannolikt att sätta vagnen framför hästen;[26] det är i en rysk källa vi möter Olga 70-80 år tidigare än i nordisk litteratur.[27]

Varifrån kom då karaktäriseringen av Olga? Förutom litterära förebilder fanns säkert mycken inspiration att hämta från bysantinska kejsarinnor, av vilka flera färstarka porträtt har tecknats. Den stora skillnaden mellan Olga och Sigrid är att Olga accepterade den kristna tron, lät sig döpas och förklarades som helgon. Därmed upphör likheterna mellan dem, men framhållas skall att det ju är själva kristnandet som bildar skiljelinjen; efter Sigrid Storråda möter ytterst få starka och egensinniga kvinnor i medeltidens nordiska litteratur. Författarna verkar helt eniga om att framställa den kristna tidens kvinnor som (om inte helt helgonlika, så åtminstone) lojala makor och pliktuppfyllande mödrar. Härmed understryks att kvinnlig aktivitet tillhörde en förgången, hednisk och ofullbordad tid, medan den kristna tiden införde en gudomlig ordning med kvinnlig underkastelse. Sigrid Storråda, den sista av de riktigt farliga hedniska kvinnorna, hjälper dock till att förklara bakgrunden till slaget vid Svolder. Det är detta som förklarar hennes tillblivelse.

 



[1] T.ex. projektet ”Kontakterna mellan östersjöländerna ca 500-1200 e.Kr.”, Stockholms Universitet. För publikationer se Scandinavian-Estonian-Swedish Archaeological Symposium, Sigtuna 1991 resp. Die Kontakte zwischen Ostbalticum und Skandinavien im frühen Mittelalter, Stockholm 1992. Ett annat exempel är ”Det 22 nordiske historikermøte”, publ. i Rapport I: Norden og Baltikum, Oslo 1994.

[2] Jag är tacksam mot Claus Krag, Sveinbjörn Rafnsson, Elena Melnikova, John Lind och Niels Lund för deras kommentarer till tidigare utkast av denna artikel. Kvarstående brister är mina egna.

[3] Historia Norvegiae, Theodoricus och Ágrip nämner inte Sigrid, men hon är utförligt skildrad i några isländska källor. I Fagrskinna omtalas hon dock endast kortfattat.

Historia Norvegiae och Theodrici Monachi Historia de Antiquitate Regum Norwagiensium, i Monumenta Historica Norvegiae, ed. Gustav Storm, Kristiania (1880), 1973, ss. 69-124 resp. ss. 1-68. Ágrip af Nóregs Konungasogum. Fagrskinna – Nóregs Konunga tal, ed. Bjarni Einarsson, Íslenzk fornrit XXIX, Reykjavík 1985.

[4] “Harald Gråfälls saga”, kap. 11; “Olav Tryggvasons Saga”, kap. 43, 60-61, 98, Heimskringla I, ed. Bjarni Adalbjarnarson, Íslenzk fornrit XXVI, Reykjavík (1941) 2002.

[5] Se härom Sveinbjörn Rafnsson, Ólafs sögur Tryggvasonar, Reykjavík 2005.

[6] Heimskringla, “Olav Tryggvasons Saga”, kap. 60-61.

[7] Heimskringla, “Olav Tryggvasons Saga”, kap. 98-113.

[8] Lauritz Weibull, ”Svolderslagets förhistoria – Slagets gång – Slagets följder”, Nordisk Historia; forskningar och undersökningar I, Lund 1948, ss. 313-330.

[9] Adam av Bremen, Magistri Adam Bremensis Gesta Hammaburgensis ecclesiae Pontificum, ed. W. Trillmich und R. Buchner, Quellen des 9. Und 11. Jahrhunderts zur Geschichte der hamburgischen Kirche und des Reiches, 1978, ss. 135-499; Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, övers. Emanuel Svedberg, Stockholm 1984, I:36 (s. 90).

[10] Ágrip af Nóregs konungasogum, kap. XX; Historia Norvegiae, XVII. 32-56.

[11] Lauritz Weibull, op.cit., s. 321. Brynhilds passionerade kärlek till Sigurd saknar helt parallell i Sigrids känslor för Olav Tryggvason.

[12] Birgitta Kurtén-Lindberg, Women’s Lib in Aristofanes’ Athen, Göteborg 1987.

[13] Birgit Strand (nu Sawyer), Kvinnor och män i Gesta Danorum, Göteborg 1980.

[14] För Tyre, se Birgit Strand, op.cit., s. 159-165, och för drottning Ingrid, se Birgit Sawyer, Heimskringla – An Interpretation, forthcoming, Univ. of Arizona Press.

[15] Birgit Sawyer, ”Sköldmön och madonnan – kyskhet som ett hot mot samhällsordningen”, Kvinnovetenskaplig Tidskrift 1986:2, ss. 3-14.

[16] Se t.ex. Jenny Jochens, Old Norse Images of Women, Univ. of Pennsylvania Press, Philadelphia 1996.

[17] Enligt Heimskringla skall Olav Tryggvason ha fångats av sjörövare, sålts som träl och efter friköpande ha växt upp hos den ryske fursten Vladimir I. Olav Haraldsson flydde 1028 med sin son Magnus till den ryske fursten Jaroslav och hans gemål Ingegjerd (dotter till Olof Skötkonung). Till Ryssland hade också Olav Haraldssons halvbror Harald Sigurdsson (Hårdråde) tagit sin tillflykt efter slaget vid Stiklestad (1030).

[18] Namnet Sviatoslava är inte belagt i någon källa, men det är möjligt att hennes dotter “Santslave”, nämnd såsom Knud den stores syster fått samma namn som sin mor. Se The Liber Vitae of the New Minster and Hyde Abbey Winchester, ed. S. Keynes, Copenhagen 1998, s. 95.

[19] He died in 1125.

[20] Den traditionella svenska titeln på verket är Nestorskrönikan, vilken tillkom i Kiev under början av 1100-talet och behandlar tiden från syndafloden fram till 1110.

[21] Se not 5 ovan.

[22] Saxonis Gesta Danorum, ed. J. Olrik & H. Raeder, Hauniae 1931, X:xii.

[23] Gesta Danorum X:xii.2.

[24] Jfr Birgit Strand (nu Sawyer), ”Women in Gesta Danorum, I”, Saxo Grammaticus; a medieval author between Norse and Latin culture, ed. K. Friis-Jensen, Copenhagen 1981, ss. 135-151; densamma, Kvinnor och män i Gesta Danorum, ss. 166f.

[25] Om engelska källor hos Gunnlaugr se Sveinbjörn Rafnsson, Óafs sögur Tryggvasonar, Reykjavík 2005, ss. 189-200 och ss. 211-214; om de ryska episoderna (kung Valdemar i Gardariket, hans drottning Allogia och hans sibyllinska mor) op.cit. ss. 23-25.

[26] Se Nora Chadwick, The Beginnings of Russian History; an enquiry into sources, Cambridge 1946, ss. 29ff.; H.R. Davidson, The Viking Road to Byzantium, London 1976, ss. 135f.

[27] Att porträttet av Sigrid Storråda i Heimskringla påminner om Olga i Kiev noteras också av Gunnar O. Svane, Nestors krønike; beretningen om de svundne år, Wormianum 1983, s. 262.



Snabblänkar

Några historier.

Webmastermeddelande

Jag tar tacksamt emot bidrag till min släktforskning i form av bilder, berättelser mm.mm. Även rättelser är naturligtvis välkomna.