Sanna Emma Amanda Hagberg

Mina förfäder och deras historia.

Fredrik Winblad von Walter framstår som en färgstark gestalt i Hälsinglands kulturhistoria, både då det gäller hans personliga egenskaper och hans verksamhet inom olika områden. Han beskrivs som en lång och ståtlig man med väldiga knävelborrar, en stram militär och skicklig fäktare som också spelade fiol, målade tavlor och skrev fängslande om vårt landskaps historia. Det är framför allt den sistnämnda verksamheten som gjort honom känd och berömd.

Han tillhörde den adliga släkten Winblad von Walter, vars ståtliga och ovanliga namn hade sitt ursprung i att två adelssläkter, Winblad från Finland och von Walter från Mecklenburg, en gång förenats genom giftermål. Henrik August Fredrik Simeon Winblad von Walter, som var hans  fullständiga namn, föddes den 5 januari 1857 i Hamre, Forsa. Fadern var fanjunkare och modern klockardotter.

Hemmet var barnrikt och fattigt, och Fredrik fick i mycket unga år börja som ströpojke vid Forsa Ångsåg, vilket gjorde att det aldrig blev någon skolgång för hans del. Det var inte ovanligt på den tiden att barn på detta sätt måste bidra till familjens uppehälle. Många föräldrar ansåg det vara viktigare än att gå i skola.

Fredrik Winblad von Walters barndoms- och ungdomsår var fyllda av arbete i stället för skolgång, men trots detta lärde han sig att läsa, skriva och räkna vilket vittnar om vetgirighet och begåvning. Det var personer i hans omgivning som hjälpte honom. Han fick också undervisning i kristendomskunskap av sin mor och senare gick han och läste för kyrkoherde Erik Wilhelm Aurivillius, som hade stora fordringar på sina konfirmander.

Militär utbildning
1876 begav han sig till Mohed för att ta värvning vid Hälsinge regemente. Efter att ha blivit examinerad av dåvarande Forsa-Kaptenen Schönning blev han antagen som volontär vid Arbrå kompani. Lönen på 148 kronor per år räckte inte långt, varför han under sina första år som militär fortsatte med kroppsarbete av olika slag mellan de obligatoriska mötena. Han arbetade både som bonddräng, timmerhuggare, kolare och målare och deltog också i järnvägsbygget mellan Forsa och Näsviken.

Ett par år efter värvningen skickades han till volontärskolan i Karlsborg. Trots sin brist på formell skolundervisning klarade han studierna där med glans och gick 1879 ut med högsta betyg i alla ämnen. Han blev då korpral och fick som särskild utmärkelse tre guldband på vänstra uniformsärmen.

Efter ytterligare vistelse vid volontärskolan blev han 1881 utnämnd till sergeant av andra klassen vid Arbrå kompani. De två följande åren fick han tjänstgöra som biträdande lärare vid skolan i Karlsborg och övade sig flitigt i gymnastik och fäktning.

Skicklig fäktare
Särskilt var hans intresse för fäktning mycket stort. Det hade grundats tidigt i föräldrahemmet i Forsa. Hans far hade två korslagda värjor på salsväggen. De kom till användning nästan dagligen då unge von Walter och en cirkusdirektör, som brukade hålla till med sin cirkus på den stora gårdsplanen, övade sig i fäktning. Cirkusdirektören hade varit officer i italienska armén och var en rutinerad fäktare. Han blev en god första lärare.


Fredrik Winblad von Walters födelsehem i Hamre, Näsviken. Bilden framtagen av Bonny Sjöblom
Det här är en reklambild ur Näsviken cementfabriks samling om deras cementpannor

Fredrik Winblad von Walters födelsehem i Hamre, Näsviken. Bilden utlånad av Kjell Grönberg


När von Walter senare vistades som korpral vid Karlsborg fick han en grundlig utbildning i all sorts fäktkonst, och då han kom tillbaka som sergeant kunde han med hjälp av lärare uppnå en mycket hög skicklighet. Han tillhörde under en tid eliten bland landets fäktare.

Han var också bra i gymnastik och försökte därför komma in vid Gymnastiska Centralinstitutet för att utbilda sig till gymnastiklärare. Dessa planer gick dock om intet. Först nekades han inträde på grund av att han saknade formell utbildning och senare, då han fått dispens, måste han avstå på grund av en olyckshändelse vid spetälskehemmet i Järvsö. Då han höll på med målningsarbete där störtade han från en byggnadsställning som rasade ihop och skadade sin högra axel.

Efter Karlborgstiden blev det i stället kommendering till Mohed och tjänst på roten. 1890 befordrades han till sergeant av första klassen vid Forsa kompani och fick då föra befäl över ett stort manskap. 1893-94 studerade han yrkesmålning och teckning vid Tekniska Skolan (föregångaren till Konstfack) i Stockholm. Det var hans chef på Mohed, överste Reuterskiöld, som genom ordnandet av ett stipendium hjälpte honom att komma in på denna skola.

Fanjunkare
1903
 utnämndes han till fanjunkare vid Färnebo kompani och flyttades ett par år senare till Järvsö kompani. 1906 upphöjdes han till svärdsman och året därpå, alltså vid 50 års ålder, avgick han med pension. Han kvarstod dock i regementets reserv ända till 1927.

Efter pensioneringen bosatte han sig i Järvsö och blev kvar där till 1935, då han flyttade till Delsbo. Där bodde han resten av sitt liv hos sina släktingar Anna och Eugén von Walter, först i Norrberg och senare i Fredriksfors. Under tiden i Norrberg var han vaktmästare i Norrbergsstugan, som senare donerades till hembygdsföreningen och flyttades till forngården i Delsbo.

Fredrik Winblad von Walter var aldrig gift men uppskattade kvinnlig fägring och var också under en period av sitt liv förlovad med en ung kvinna. Det blev dock inget giftermål eftersom hon efter en olyckshändelse med ett jaktgevär blev sjuk och senare avled i lungsot på Moheds Sanatorium 1915. Det var mycket tragiska upplevelser för honom som satte djupa spår i hans sinne.


Von Walters fästmö, Ingrid Lindahl. Bild ur boken, Fredrik Winblad von Walter

I en intervju som gjordes 19/11 1915 i Ljusdals Tidningens Järvsönummer berättade han att denna kvinna, som hette Ingrid Lindahl, varit hans hushållerska i Järvsö och att hon hade många intressen. Utom att hon sysslade med jakt, tecknade hon och målade tavlor, spelade fiol och kunde åka skridsko som ingen annan i socknen.
Ja, hon hade anlag för mycket och jag lät henne hållas… Vid 12 år ålder sköt hon den första haren. Det var en gång då jag själv var ute på jakt och hade fått upp ett spår. Alldeles som jag var färdig att skjuta small ett skott och haren föll. Jag blev lite rasande förstås …  men jag gaf henne en tvåkrona. Och en sådan bössa hon hade sen, den var omlindad med strumpeband för att hålla ihop den. Att det gick lyckligt var mer än underligt. När hon kom till mig köpte jag henne en bössa för hela 70 kronor, men den sprängde hon sönder en gång …hon var då 22 år.


Efterlysning!

För omkring tio år sedan blev undertecknad visad en stor minnessten av den nu bortgångne Ragnar Lejemo. Ragnar hade lovat visa mig spårstenar som inte låg långt ifrån där han bodde, berättade han på telefon. Vi åkte i min bil på väg mot Säljesta. Innan vi kom fram till de spårstenar som han sedan visade, passerade vi nämnda sten. Om minnesbilden stämmer, var den påmålad en text som angav att det var här som olyckan inträffade när von Walters fästmös gevär exploderade.
Spårstenarna hade Ragnar Lejemo märkt upp åt Järvsö Hembygdsförening. Spårstenar finns bl. a. beskrivna i boken, Järvsöfolket sid. 258.
Vet du var den påmålade stenen finns, vill vi att du vänligen berättar det för oss så att vi får den dokumenterad.


Text och bild ur Hudiksvalls Tidning den 16 september 1972

Ingrid Lindahls far var skräddare Per Mårtensson Lindahl i Kalv, f. 1863 i Järvsö. Mor Ingrid Markusdotter f. 1863 i Järvsö. Syskon: Emma Margareta f. 1884, Mårten Emil f.1886, Markus  f.1889 och Ingrid Maria f. 1893.


Även von Walter själv tyckte i unga år om att locka fram de gamla spelmännens låtar på sin fiol, men hans spel kom snart att hämnas av påverkan från den stora folkväckelse, som svepte fram över Sverige vid denna tid. Det berättar Albert Andersson i en uppsats från 1945. En av väckelsens föreställningar var ju att fiolen var ett djävulens instrument som kunde framkalla den onde om man spelade på det.

Målare
Von Walter började också tidigt att teckna och måla och fortsatte med detta under större delen av sitt liv. Under åren i Norrberg hade han även en ateljé i Norrbergsstugan. Ett naivt, romantiskt drag är ofta kännetecknande för hans målningar liksom en stor noggrannhet i detaljåtergivningen.

Han favoritmotiv var historiska slagfält med bistra krigare på ståtliga hästar och romantiska fäbodvallar med vackra hälsingestintor som främsta blickfång. Även fornminnen och spelmän brukade han avbilda. Både i fråga o de fornnordiska motiven och de romantiska bilderna var han påverkad av sin lärare August Malmström.

Många av sina tavlor skänkte han till vänner och bekanta. Hans alster kom att spridas över hela länet. Det var mest inramade målningar men också en del tecknade porträtt i blyerts och svartkrita. Dessutom utförde han väggmålningar med både profana och religiösa motiv och även altartavlor till ett par gudstjänstlokaler.

När han började intressera sig för hembygdens historia fullföljde han en släkttradition. Flera av hans förfäder hade nämligen sysslat med att forska i det förflutna. Det var också deras samlingar, kompletterat med egna forskningar i arkiv och reglementjournaler och muntliga berättelser från gamla knektar, som bildade underlag till hans egna historier.

Både i tal och skrift var han en skicklig berättare. Under sin tid i det militära brukade han ha vältaliga utläggningar om forna krigsbragder för rekryterna, och när han efter pensioneringen bodde i Järvsö fick han ofta ta emot besökare som ville höra honom berätta. Det var också likadant under hans vaktmästartid i Norrberg. Många har vittnat om att hans minner för händelser, namn och årtal var helt fenomenalt.

Han började också tidigt att uttrycka sig i skrift, något som han sedan fortsatte med ända upp i hög ålder. Det var flera olika publikationer, både dagstidningar och tidskrifter, som publicerade hans artiklar. Han blev snart känd som en kunnig och stilsäker skribent.

”Helsingminnen”
Många av hans historier kan läsas i boken Helsingminnen som kom ut 1910. Innehållet gavs ut i form av häften men samlades senare i en volym. Den omfattar 480 sidor och trycktes på Söderhamns Tidnings Tryckeri. 1972 gav bokförlaget Rediviva ut en faksimilupplaga som är försedd med ett förord av Bror Jonsson där han skildrar von Walters liv och verksamhet.

I inledningen av Helsingminnen redogör von Walter för sina släktförhållanden och de källskrifter han använt sig av. Han uppger att det mesta hämtats ur släktens stora samlingar och senare kompletterats med uppgifter från bl.a. riksarkivet, krigsarkivet och Helsinge regementets orderjournaler.

Bokens långa undertitel ”Berättelser och Sägner, Krigsbragder och Äfventyr, Historiska skildringar och Kulturbilder” är en bra beskrivning av det rikhaltiga innehållet, som omfattar militärhistoria och folktraditioner från hela Hälsingland. Det skulle föra för långt att försöka referera allt detta, men några exempel som berör Dellenbygden och speciellt Delsbo kan nämnas.

I en av bokens sägner skildras en strid ring den på Borgarberget belägna fornborgen, som enligt denna sägen var en ståtlig vikingaborg vid den tid då kristendomen började införas i våra trakter. Det var en trupp kristna krigare som belägrade och intog borgen. I skildringen är också en mycket romantisk släkt- och kärlekshistoria invävd.

I kapitlet ”Kungasöner” uppger von Walter att norrmän redan på 720-talet kom inflyttade till Delsbo och att ortnamnet Suderbo, sedan Dillingsboda, därefter Dillboda och Dillsbo.

I kapitlet ”En nattvard” berättar han om Delsbo komministern Erik Eriksson Iséus och hans dramatiska upplevelser, då han som bataljonspräst var med om den ohyggliga fjällmarschen vid återtåget från Norge i januari 1719.

I sägnen ”Dellbon som blef kung” är delsbopojken Jon Andersson i Myra huvudperson. I mitten av 1600-talet vann han en brottartävling på Lekarvallen i Forsa och blev därför kallad ”kung”. Hans Johan Olofsson, som föddes år 1600 i Håknorrbo, beskrivs också. Han blev så småningom chef för Helsinge regemente och slutade sina dagar som landshövding.

Johan Svart är en annan dellbo vars märkliga levnadsöde berättas i boken. Han var soldat som avancerade till kompanichef, adlades av Karl XII till Johan von Schwartz och stupade i strid 1708. Enligt von Walter var han dessutom en mästerlig fiolmusiker som komponerade flera kända låtar som fortfarande spelas. Det sistnämnda om låtskapandet har starkt ifrågasatts av musikforskare.

Historien om Stor-Jonas i Svala finns också med i Helsingminnen. Det handlar om hur han vandrade till kung Fredrik I för att be denne om att få tillbaka fädernehemmet som tagits av kronan. Det lyckades också och dessutom antogs drängen Anders, som senare blev måg i huset, till soldat 1757 och visade sig så modig och skicklig, att han rentav ansågs som den yppersta av de berömda knektarna från Delsbo.

Medryckande berättare
Fredrik Winblad von Walters skrivsätt är kraftfullt och medryckande. Hans historiska skildringar är för det mesta mycket uttrycksfulla och dramatiska. I flera fall, där andra källor bara har knapphändiga uppgifter, kan han berätta på ett till synes säkert och detaljerat sätt.

Det är denna kombination av utbroderande och detaljrika skildringar som gjort att en del tvivlat på tillförlitligheten i det han skriver. Hans berättelser verkar vara för bra för att vara sanna. Andra bedömare menar att hans framställning i allt väsentligt vilar på säker grund. Några har också kontrollerat att hans faktauppgifter överensstämmer mad vad som finns noterat i andra källor. I vissa fall har dock förväxlingar av personer och andra felaktigheter kunnat påvisas.

Många av hans historier bygger helt på muntlig tradition. Där är sanningshalten svårare att kontrollera eftersom det saknas skriftliga källor att jämföra med. En del av berättelserna är också av sådan karaktär att de måste betraktas som sagor och sägner, och sådana får man ta för vad de är och inte ställa orimliga krav på att de ska vara sanna.

Ett idealiserande drag är ofta tydligt framträdande i hans berättelser. Hans soldater är storväxta, starka och tappra, hans kvinnor arbetsamma, vackra och dygdiga. Dessa skönmålningar kan förklaras av att han hade en stark känsla för sin hembygd och ville framställa Hälsinglands söner och döttrar i så fördelaktig dager som möjligt.

Fredrik Winblad von Walter avled vid 93 års ålder vid sitt hem i Fredriksfors den 5 juni 1950. Enligt egen önskan vigdes han till den sista vilan i Järvsö svept i sin kära fanjunkaruniform. Bland dem som hedrade honom med sin närvaro vid begravningsakten i kyrkan var en deputation från hans gamla regemente med översten i spetsen.

Källa:
Dellen Magasinet December 1995
Av Roland Sellström
Avskrift:  Åke Nätterö



Snabblänkar

Några historier.

Webmastermeddelande

Jag tar tacksamt emot bidrag till min släktforskning i form av bilder, berättelser mm.mm. Även rättelser är naturligtvis välkomna.